Årets första tävling, och årets största misstag?
Tänkte för skojs skull ställa upp i en störtloppstävling eftersom att jag inte kunde paddla slalom. Lördag den 26 april åkte jag tillsammans med min tränare mot Västerås till Strömsholm. Jag kände inte att jag hade någon större lust att åka egentligen, lite med tanke på att jag redan varit hemifrån ganska mycket och lite för att det kändes på något sätt onödigt att åka och tävla i något som jag inte satsar på.
När jag satte mig i kanoten som kändes ovanligt rank, den är lite större och stabilare än en racingkanot, blev jag nervös och började känna efter bara en liten stund att jag borde gå upp igen. Jag försökte träna på att svänga, det är en mycket annorlunda svängfunktion på störtloppskanoterna nämligen. Det gick inge vidare. Bara några minuter innan start började jag ångra att jag åkt dit. Jag trodde inte att jag skulle klara det. Jag sökte med blicken efter min tränare som var på väg mot vattnet och så sa jag till honom att jag kände på mig att det inte skulle gå bra. "Jag kan inte svänga och kommer välta" var ungefär det jag sa. Trots det paddlade jag ner till starten och efter en och en halv minut ungefär var det dags.
Jag tog det väldigt lugnt.. När jag kom längre ner började vågorna komma och det blev dags att se upp för sten. Det blev för mycket för mig.. Jag såg en stor sten till vänster om mig och till höger var vågorna stora. Jag försökte svänga men det verkade inte gå. Så höll jag på att välta. Som ren reflex och vana försökte jag stötta upp mig själv med hjälp av paddeln, jag kom inte helt upp men jag gick inte helt runt heller. Jag kände stenar på botten mot sidan av min kropp och min högra hand. Jag gjorde ett sista försök att ta mig upp. Någon gång då kände jag hur axeln kom i ett ytterläge jag inte kunde kontrollera sen kom en fruktansvärd smärta. Jag ryckte kapallet och föll ut ur kanoten. Vattnet var inte så farligt kallt, det är vad jag kommer ihåg i alla fall men det enda jag tänkte på var att jag inte kunde röra på min högra arm. Det gjorde ont något så djävulskt. Jag kände stenar mot ryggen, benen och armarna under hela tiden jag långsamt flöt ner mot ett litet slätvattensparti. Där väntade en räddningskanotist som hjälpte mig in till land.
När jag kom upp blödde jag på tummen och kunde fortfarande inte röra min högra arm. Min axel var ur led, det var så det kändes men vi är inte helt säkra på att den var helt ur. Marcus (min tränare) hjälpte mig upp på en stenmur där jag låg med armen hängandes från kanten. Det gjorde ännu ondare när han försökte lägga axeln rätt igen.
Av med kläder vilket var väldigt omständigt och sen in i bilen och mot akuten. Jag fick träffa en ortoped ganska snabbt som först konstaterade att axeln var ur led men sen när han drog och slet i den blev han osäker. När han var klar väntade vi på röntgen, även det gick relativt fort. De röntgade både handen och axeln. När vi satt och väntade på svar kom de och bad om att få röntga axeln igen. Mamma kom också där någon gång och gjorde oss sällskap.
Efter nästan fem timmar fick vi åka därifrån. Röntgen visade ingenting, det var nog ganska positivt i alla fall.
Läkare och sjukgymnast tror att rehab tiden efter detta är minst tre månader. TRE månader utan paddling!? Efter en vecka håller jag redan på att bryta ihop... Jag vet inte vad jag ska göra. Det innebär ingen säsong över huvud taget. Jag kan inte tänka mig en sommar utan paddling. Allt jag har planerat, allt jag har kämpat för finns inte längre. Jag vet att jag är ung och har en framtid men nu då ? Jag vet vad jag vill nu men inte om ett år... Om jag gör som jag vill så trotsar jag allt och alla och det är mot alla odds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar