Det är på dagen ett år (och en dag om man räknar med den 29 februari förra året) sen jag drog axeln ur led då tävlingssäsongen drar igång i helgen. På söndag går första Sverige cupen i Strömsholm, Västerås och jag kommer åka dit tillsammans med Fredrik, Patrik och Hanna. Vi åker tillsammans från Stockholm på morgonen, de andra som bor i Nyköping åker därifrån på lördag kväll.
Jag är väldigt taggad och nervös. Det ska bli intressant att se hur mycket all träning har gett efter alla missöden. Denna tävling räknas som en av tre uttagningstävlingar till internationella tävlingar i år, därför är stämningen en aning orolig här i Nyköping. Jag är jätte nervös för att jag inte ska bli nöjd med tävlingen. Jag tänker tillbaka på det senaste året... jag har inte kunnat paddla särskilt mycket och många pass har varit ganska basic, för att hitta en bra teknik. Jag är frustrerad på grund av min skada och för att jag inte har kunnat paddla utan problem hela tiden. Men som man brukar säga i vid situationer som nu så får jag ta tävlingen med en nypa salt och se det som en bra erfarenhet.
Min form är annars rätt så bra. Jag känner mig väldigt stark och säker i kanoten men tyvärr har jag inte riktigt fått tillbaka snabbheten än. Det är något jag kommer satsa mycket på i sommar, att träna explosivt och lägga in fler konditionspass än tidigare. Jag har blivit något tyngre (gått upp i vikt i muskelmassa) vilket jag fortfarande är något ovan vid så det påverkar självklart också varför jag inte känner mig snabb.
Hur som helst så har dagen kommit som jag kör mitt sista paddelpass innan årets första tävling. Jag, Fredrik, Hanna och Patrik åker till Stockholm i morgon efter skolan så därför blir det ingen mer paddling för min del vilket jag ser ganska positivt på eftersom att jag har känt mig sliten efter prag hela veckan.
May the Lords of canoeslalom be with me.
