Ni som redan har läst på Fredriks blogg vet ju hur dåligt flyt jag hade mitt första åk men här är vad som hände. Jag fick ingen kanonstart direkt men gjorde ändå ganska bra i de första 7 portarna. Jag kom in från en dålig vinkel i port nummer 8 och gled ner sidledes i nästa vals på väg till port 9. Jag var inte riktigt beredd på smällen och stöttade med paddeln alldeles för högt upp och långt bak. Det gjorde ont i min vänstra axel och det klickade till som att den var på väg att gå ur led. Jag gick runt, kom upp och lyckades ta mig in i bakvattnet. Där satt jag en stund och försökte känna efter hur illa det var. Det jag kände var en otrolig smärta men att den inte var ur led i alla fall. En av säkerhetspersonalen kom och hjälpte mig upp tillsammans med Fredrik. Ytterligare en annan raftguide kom och hämtade mig i deras bil/fyrhjuling. Efter mycket is och att vi hittat en bil åkte jag och Fredrik iväg för att hitta en sjukgymnast, vi hamnade tillbaka vid banan där jag fick träffa Australiensiska lagets sjukgymnast. Vi diskuterade röntgen och lite annan behandling. Han trodde inte att benet var skada men att vävnaden var sliten och öm. Jag fick en mitella som jag skulle ha på hela tiden. Två dagar senare kom jag tillbaka och axeln kändes redan mycket starkare och gjorde mindre ont. Jag fick då börja ta av mitellan och börja göra lite övningar. Då vi inte har tillgång till bil längre blev det inte av att jag röntgade axeln.
Idag var jag inne på deras klinik och det kändes väldigt mycket bättre. Vi gick igenom nya övningar och bestämde att röntgen inte längre var nödvändigt. Resten av veckan blir lugn, mycket rehab, bålstabilitet, konditionsträning och ev. slätvattenspaddling. Sjukgymnasten vill inte att jag ska börja paddla för tidigt men jag känner att om det redan är så bra som det är och kommer bli bättre kommer jag paddla i banan igen i slutet av veckan.
Fredrik, amerikanarna och tyskarna åkte hem idag. Det känns tråkigt och tomt. Spanjorerna är fortfarande kvar och de amerikanska raftguiderna är kvar. Så jag är inte helt ensam. Kvar i Penrith är en amerikanare, Brett Heyl, Daniele Molmenti, slovakerna, österrikarna, slovenerna, några fransoser och jag. Det är i alla fall vad jag har sett än så länge.
Godnatt.
